Loading
Till Varukorg
Varukorg
Totalt:
-
top

En Tältmakares Reflektioner

av Bo Hilleberg

Lättviktsfällan
Läs mer

Låg vikt är naturligtvis väsentligt men tänker man igenom hur tältet skall användas är det inte alltid den viktigaste faktorn.

Allt fler friluftsmänniskor, framförallt fjällvandrare, är väldigt fokuserade på att ha lätt utrustning. För många gäller det framförallt tältet, ofta den tyngsta delen i utrustningen och det får stor betydelse då det är dags att köpa tält. Enligt min uppfattning, och fler av oss som ständigt jobbar med tält här på Hilleberg, är det inte det bästa underlaget vid val av tält. Låg vikt är naturligtvis väsentligt men tänker man igenom hur tältet skall användas är det inte alltid den viktigaste faktorn.

Det rätta tältet för någon som skall göra en vintertur i Sarek är inte detsamma som för den vill göra en cykeltur jorden runt eller någon som gör weekendturer under sommaren. För både den som gör turen i Sarek eller jordenruntturen är stormstabilitet, hanterbarhet mm viktigare än lägsta vikt. För sommarvandraren däremot kan låg vikt prioriteras.

Vill du ha bästa funktion i vissa egenskaper i ett tält får du förmodligen minska kraven på andra egenskaper, precis som med val av andra produkter. Ju lättare ett tält är, desto lättare är materialen, vilket ofta betyder lägre styrka. Och ju lättare tältet är, desto färre “finesser” och i konsekvens av det, förmodligen mindre komfort och risken för lägre säkerhet i utsatta situationer. Om du vill ha högsta säkerhet för dina äventyr, skall inte vikten på ditt tält vara den viktigaste faktorn vid ditt val.

Sedan vi började tillverka tält på 70-talet, har lägsta vikt aldrig varit den viktigaste faktorn. Istället har vi fokuserat på att göra det bästa tältet till den lägsta vikten för det ändamål det är gjort för, och vi har alltid försökt använda de bästa materialen för uppgiften. På det sättet kan den person som söker högsta säkerhet för en polarexpedition eller jorden runt cykling, hitta ett tält som passar för det, men ändå till en förhållandevis låg vikt utan kompromisser i säkerhet och hanterbarhet. På samma sätt kan sommarvandraren hitta ett lätt tält som ändå är starkt nog för hårda vindstyrkor.

När vi designar våra tält försöker vi alltid hitta en balans mellan våra viktigaste krav, dvs. säkerhet, mångsidighet, hanterbarhet, livslängd, komfort och låg vikt. Vart och ett av våra tält måste ha rätt nivå av alla dessa egenskaper, beroende på vilken typ av användning tältet är avsett för.

Arbetet med att ta fram vårt nya enmanstält Enan i vår Yellow Label serie var typisk för vårt sätt att utveckla nya tältmodeller. Med Enan var kravet att ta fram ett tält som var så lätt som möjligt, men fortfarande starkt nog att klara riktigt dåligt sommarväder.

Vi använde samma grunddesign som i Akto eftersom det i 20 års tid har visat att det fungerar mycket bra. Vi experimenterade med både inner- och yttertältet och slutligen bestämde vi vilka lättare material vi skulle använda.

Vi testade också en lättare tältstång med lägre diameter men fann att det var bättre att använda samma 9 mm stång som i Akto. Efter många tester i vår vindmaskin fann vi att en tunnare stång sparar en del vikt men vi kunde inte acceptera den väsentligt lägre styrkan.

När designen och materialen var klara gjorde vi ett antal testtält för fälttester. Våra testare använde sina tält i över 145 nätter i Sverige, USA och Asien, i olika förhållanden, från tropisk värme till minusgrader och kraftiga vindar. Efter testerna gick vi igenom alla rapporter och gjorde några justeringar baserade på testresultaten. På slutet, efter mer två år, är vi nu mycket nöjda med tältet. Ett enmans tält som väger 1.2 kg och ändå är anmärkningsvärt stabilt för tresäsongers användning.

Vi hade kunnat göra Enan lättare, till och med mycket lättare, men då hade inte haft den stabilitet och pålitlighet som vi tycker är så viktig. Det var glädjande att läsa en recension från amerikanska tidskriften Outdoor Retailer Daily, Augusti 2014 “It´s not the lightest solo tent…but it might be the toughest”.

Genom åren har vi alltid arbetat med denna balans mellan styrka och låg vikt. Vi tänker alltid på hur vi kan förbättra balansen för varje modell och vi arbetar ständigt med olika förbättringar. För mig har det alltid varit den roligaste och mest spännande utmaningen då det gäller utvecklingen av tälten.

Förankra ditt tält
Läs mer

En grundregel för båtar är att alltid ankra för storm. Denna visdom passar också in på tält, speciellt i exponerad terräng.

Få personer tältar i stormiga förhållanden avsiktligt. Polarexpeditioner och höghöjdsklättrare räknar förstås med att råka ut för hårt väder, men de flesta undviker stormar när de är i bergen (klokt nog).

En del som jag har pratat med tänker inte så mycket på hur de ska hantera dåligt väder och andra vet helt enkelt inte hur. Men stormar lär komma och även de som planerar sin tur noga kommer någon gång att uppleva utmanande situationer.

En ”storm” kan förstås innebära allt från en blöt och regnig natt till en dagslång snöstorm som tvingar dig att stanna i ditt tält. Oftast har de dåliga väderförhållandena jag varit med om handlat om det förra, men jag har också varit ute med mitt tält i väldigt stormiga förhållanden och jag har sett stora träd brytas sönder av vinterstormar.

Jag förvånas ofta över att folk inte tar för vana att förankra sina tält ordentligt. En grundregel för båtar är att alltid ankra för storm. Denna visdom passar också in på tält, speciellt i exponerad terräng. Jag förankrar i princip alltid tältet med markpinnar och spänner ut alla staglinor, även en fin sommardag eftersom om vädret skulle skifta och bli otrevligt så händer det ofta mitt i natten! Att använda staglinorna ger extra stabilitet, men de kan också ge en tystare sovupplevelse, även i svaga vindar. På tunneltält är det viktigt att staglinorna är åtdragna, men inte så hårt att toppen av tältet planas ut; detta kan faktiskt minska tältets hållfasthet.

Något som många glömmer när det kommer till att hantera dåligt väder är valet av tältplats. Om du inte brukar tänka på möjligheterna att förankra tältet, utan väljer tältplats efter utsikten – till exempel högst uppe på en topp eller kam – är det mer sannolikt att du får betala dyrt om du drabbas av hårt väder. Välj istället din tältplats med tanke på att hålla dig undan från stormen – och promenera sedan en bit för att få en fin bild!

Jag vet att en del inte förankrar sitt tält eftersom det kan vara svårt, men med lite fantasi kommer man långt. Om markpinnarna som följer med ditt tält inte kan användas så kan du använda tunga stenar och en tältlina eller göra T-ankare av vandringsstavar, padd­lar eller grenar. På vintern är våra snöpinnar perfekta, eftersom de både kan användas vertikalt, som en vanlig markpinne, och som ett T-ankare. Snöankare gjorda av nedgrävda påsar fyllda med snö, fungerar också. En del bergsklättrare använder snöbultar. Polarfarare använder ofta isskruvar. En god vän till oss, en professionell jaktguide, använder Stinger Titan-pinnar för förankring i den frusna tundran i Kyrgyzstan. Han menar att de är perfekta för de förhållandena eftersom du kan hamra in dem och sedan, när de har frusit fast, kan du slå loss dem.

Och förstås, i djupare snö kan du förutom våra snöpinnar även använda skidor, stavar eller snöskor. Jag använder skidor på två olika sätt. Det ena, och enklaste, är som en gigantisk markpinne och använda samma placeringslogik som vanliga markpinnar: stick ner skidan i snön med bakre delen först, i 45-graders vinkel mot ytan och med kanterna uppåt (annars kan staglinorna skäras av). Jag använder också skidorna som ett T-ankare. Det är ett utmärkt sätt att förankra två staglinor på en sida av ett tunneltält som Keron eller Nammatj på samma gång.

Oavsett väder eller terräng är det alltid klokt att vara förberedd för väderomslag – oberoende av vilket tält du använder. Även helt fristående tält som Staika, Allak och Unna behöver förankras. Jag har sett fristående tält blåsa iväg när någon har glömt att förankra dem och sedan lämnat dem utan uppsikt!

En kärlek till naturen
Läs mer

Att komma fram till en avlägsen plats, sätta upp tältet och laga sin mat, omgiven av den vackra naturen – det är en av livets höjdpunkter.

Jag har alltid älskat att vara utomhus. När jag växte upp fanns skogen alldeles bakom knuten och jag spenderade mycket tid där. Höstar och vintrar fascinerade mig och jag kunde sitta i min “egen” skog och bara lyssna på vinden. En av mina sysslor var att hämta mjölk i granngården. På vintern när dagarna blev kortare var jag tvungen att ta med en lampa för att lysa upp vägen. När rävarna ylade och rådjuren skällde i mörkret kändes det som om jag var djupt inne i vildmarken, jag tyckte det var fantastiskt. Under hela min uppväxttid läste jag böcker om upptäcktsresande och andra som levde sina liv i vildmarken. Därför föll det sig naturligt att läsa till skogvaktare. Jag gjorde militärtjänst som fjälljägare i Kiruna, en riktigt bra friluftsutbildning där var man var tvungen att bära sin egen utrustning, laga sin egen mat och lära sig överleva i fjällen i alla väder. I Kiruna lärde jag mig att ta mig fram i vildmarken och jag fick till fullo utveckla min kärlek till frilufts- och tältlivet, som håller i sig än idag.

Varje gång jag är på väg ut på en tur känner jag mig lika barnsligt upprymd inför möjligheterna att se och uppleva någonting nytt. Att komma fram till en avlägsen plats, slå upp tältet och laga och äta ett mål mat omgiven av naturens enkla skönhet är livsnjutning för mig.

Jag började arbeta som skogvaktare men fortsatte att göra turer i fjällen så ofta jag bara kunde. Jag ledde turer och arbetade med vildmarksutbildningar i föreningar och organisationer, något som jag fortsatt med alltsedan dess. Efter några år i den skogliga sektorn kände jag mig mer som en skoglig ingenjör än en skogvaktare, lustigt nog kallas ju faktiskt dagens skogvaktare för skogsingenjörer. 1971 startade jag mitt eget företag, Hilleberg AB. Jag sålde skogsutrustning och arbetade med skoglig planering men började så sakteliga ägna mig mer och mer åt det som jag kände till och tyckte så mycket om, friluftslivet. Jag började tillverka tält.

Mitt första tält var i ärlighetens namn en riktig flopp. Jag hade länge irriterat mig på omständliga tält som krävde att inner- och yttertält restes separat, ett tålamodskrävande förfarande särskilt i det regniga och blåsiga väder som är så vanligt i vår svenska fjällkedja. Tältet jag föreställde mig skulle vara enkelt att resa i ett steg vilket innebar att inner- och yttertält på något vis måste vara en enhet.

Renate och jag gifte oss 1973, och tillsammans började vi arbeta med en ny tältmodell. Vi provade att använda oss av en väv som var skumplastisolerad och som åtminstone, rent teoretiskt, skulle klara av att hålla vattnet ute samtidigt som isoleringen minskade kondensen inne i tältet. Teorierna om den minskade kondensen visade sig hålla några dagar, sedan blev vi blöta. Eftersom vildmarken i regn sällan bjuder på bra torkmöjligheter torkade tältet och vi aldrig riktigt, isoleringen började lossna och hela idén fick stryka på foten.

Det enda återstående alternativet var att sy ihop inner- och yttertält och det var precis vad vi gjorde. Resultatet blev ett ryggåstält: Keb, det allra första tältet med sammansatt inner- och yttertält. Det fungerade bra och gav företagets tältproduktion en fin start. Sedan dess har det rullat på. Vi fortsatte att utveckla och sälja nya modeller och började samarbeta med friluftsutbildningar, expeditioner och många andra engagerade friluftsmänniskor.

Renate och jag resonerade som så att vårt företag aldrig skulle få ta över våra liv eller påverka vår familj negativt. Våra barn Rolf och Petra har inte bara växt upp med friluftslivet de har också varit och är fortsättningsvis en viktig del i familjeföretaget. Som en effekt av detta har vi alltid tillverkat tält som vi själva använder, tält av så hög kvalitet att våra bästa vänner kan använda dem utan att bli besvikna.

Vi har varit ute och använt våra tält så oerhört mycket och ständigt arbetat med att förbättra och vidareutveckla dem. Genom att undervisa om tält och framförallt tältturer har vi fått unika möjligheter att se hur nya oerfarna användare hanterar våra tält. Vi har alltid lagt stor vikt vid våra tälts användarvänlighet, bekvämlighet och ytterst också tillförlitlighet. Jag tror faktiskt att våra kunder förstår att vi själva använder våra tält och att de därigenom litar på oss.

Efter 35 år i branschen är jag fortfarande lika förtjust i att vidareutveckla våra tält och jag har aldrig tröttnat på att tälta och vistas utomhus. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad som lockar mig. Kanske är det känslan av frihet jag hittar därute, eller avkopplingen. Kanske är det någon uråldrig längtan till att vara så nära naturen det bara går.

Jag vet bara att friluftslivets enkelhet lockar och att det för mig alltid har varit en underbar känsla att få ta sig till en vacker plats och slå läger där för natten. Lika fint känns det att dagen därpå lämna platsen i just det skick den var när jag kom, utan att lämna det minsta spår efter mig.

Smart Packing
Läs mer

Jag tror att dagens stora utbud av lättviktsutrustning i toppklass ofta frestar många att bära med sig ett överflöd av mindre nödvändiga grejor

När jag började vandra i fjällen på 50-talet, var all utrustning tung och klumpig. Ryggsäckarna var av tjock bomullscanvas och hade kraftiga stålrörsramar. Som liggunderlag användes renskinn – i och för sig varma och bekväma, men tunga och skrymmande. Dessutom sög de upp vatten som svampar.

1959 gjorde jag militärtjänst vid Jägarskolan i Kiruna. Trots att vi då använde det senaste i utrustningsväg, var vikten fortfarande ett problem. Sovsäckarna och renskinnen var varma nog att klara den ibland 40-gradiga kylan, men hade varken blivit lättare eller mindre. Som skydd hade vi oftast enkla triangulära tygstycken i kraftig bomull som kunde användas separat eller kopplas ihop till större tält.

Vi övade oss i att vara självförsörjande bakom fiendelinjen och bar själva all vår utrustning. Kiruna ligger ovan polcirkeln, vilket innebar att vi måste klara sträng kyla. Den utrustning som krävdes för det, plus vapen och annan militär utrustning gjorde ofta packningen brutalt tung.

Det var en tuff tid,men jag vill inte ha den ogjord. Jag fick mycket bra friluftsutbildning i en hård verklighet. Jag insåg vikten av att ta hand om mig själv, lärde mig att äta och dricka även om kroppen bara skrek efter sömn. Den viktigaste lärdomen var att lära sig packa rätt, att sortera bort onödiga saker och endast bära med sig det allra nödvändigaste. Ändå vägde vår packning ofta 35-40 kg.

Efter militärtjänsten fortsatte jag med friluftsliv – och att bära packning. Det var en oerhörd viktskillnad att slippa den militära utrustningen! Visserligen var packningen fortfarande tung, jämförtmed dagens,men stannade ändå på “bara” 20 kg för en veckolång sommartur.

Ännu bättre blev det när den första verkliga “lättviktsrevolutionen” gjorde sitt intåg i slutet av 60-talet. Bomullstält ersattes av syntetiska material och renskinn försvann till förmån för lätta liggunderlag. 1968 gjorde jag en tvåveckors tur genom Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallets nationalparker. Utrustningen bestod av: tält, mat, rep, stegjärn, kamera och allt annat jag behövde för hela turen – och vikten stannade vid 18 kg. Det var möjligt tack vare de nya, lättare materialen som då stod till buds. Dagens utrustning är avsevärt mycket lättare. För en veckolång sommartur väger min packning mellan 15-17 kg, inklusive tält, mat och allt övrigt. Vintertid brukar jag klara mig med en vikt på högst 20 kg.

Trots att modern utrustning är så lätt, tycker jag mig märka att folk tenderar att bära allt tyngre packningar. För några år sedan skrev jag i vår katalog att packningen för en veckotur inte behövde väga mer än 17 kg. Jag fick många kommentarer där man sa att det var omöjligt att packa lättare än 25-30 kg för en sådan tur. Mitt råd var då att gå igenom vad man packat ner och ta bort det som inte var nödvändigt. Det bekräftades – genom uppskattande svar – att det hamnat lite för mycket i ryggsäcken.

Lättare packning gör inte bara vandringen och skidturen roligare. Den blir också säkrare eftersom man kan röra sig snabbare utan att trötta ut sig lika fort. Är man pigg minskar skaderisken avsevärt.

Frågan är varför packningen blir så tung? Det är sällan hos de som behöver mycket utrustning – för exempelvis klättring eller fotografering – problemet ligger. Snarare då hos de som att de bara har det nödvändiga med sig, men som ändå hamnar på bärvikter kring 25 kg. Oundvikligen är boven i dramat onödigt mycket mat och kläder, ett överskott av utrustning, eller båda delarna.

Jag tror att dagens stora utbud av lättviktsutrustning i toppklass ofta frestar många att bära med sig ett överflöd av mindre nödvändiga grejor. Ofta beror det nog på osäkerhet eller bristande erfarenhet och kunskap.

Klart är att dagens lätta utrustning starkt gynnat användargrupper som verkligen jagar gram. Detta märks tydligast inom multisport och äventyrstävlande. Där har lättviktstänkandet gått så långt att pendeln tycks ha svängt från en ytterlighet till en annan – från gamla tiders extremt tunga grejor, till dagens ultralätta utrustning. I båda fallen kan dock sägas att säkerhet och komfort ofta fått andrahandsprioritet och sådan utrustning är därför sällan det bästa valet för allmänt bruk.

Grundfilosofin på Hilleberg är att tillämpa det vi kallar “Smartpacking” det vill säga att alltid försöka hålla packningen på den nivå som är nödvändig för turen, utan att för den skull äventyra säkerhet och komfort. Inte heller vill vi bära något onödigt. Vi har satt ihop utrustningslistor på vår hemsida, där vi delar upp utrustningen i det som är nödvändigt, det som är önskvärt och sådant som kan vara trevligt, men inte nödvändigt, att ha med sig. I tillägg anger vi ett viktspann mellan lägsta och högsta vikt.

Det ger möjlighet att välja sin utrustningsnivå inom eget “komfortspann” och egen vikttolerans. Väljer man att packa de lättaste alternativen inom det “nödvändiga” kan man klara sig på ca 12 kg för en veckotur under sommaren. Väljer man de tyngsta alternativen kan vikten lätt hamna på 40 kg.

Används denna packningsmetod lär man sig att packa förnuftigt och då kan man börja pressa sina gränser utan att ta stora risker. Det uppmuntrar till att fintrimma utrustningen – både för att spara vikt och för att göra den mera ändamålsenlig. Det gör i sin tur att vistelsen ute blir roligare.

Camping med en tarp
Läs mer

Personligen tycker jag att tarpen, med sin låga vikt, är ett utmärkt komplement till tälten och på vissa turer, framförallt i skogen, så ersätter den ett tält.

På Hilleberg började vi i början av 1970-talet med att göra ett ryggåstält som kunde användas året runt, ovanför trädgränsen. Sedan kom olika modeller av tunnel- och kupoltält alla gjorda för krävande förhållanden i olika typer av terräng, klimat och årstid. Även om jag bor nära fjällen så är jag ofta ute på skogsturer och när jag var yngre och bodde i södra Sverige var turer i skogen det enda alternativet. Oftast var ett enkelt vattentätt tyg- eller plaststycke enda skyddet. Senare, i det militära hade vi en enkel trekant som kunde kopplas ihop med flera till ett större skydd, men även användes separat. Gav litet skydd men bättre än inget. Jag hade följaktligen en del erfarenhet av tarpliknande skydd. Den första Hillebergtarpen gjorde vi för många år sedan då jag skulle till Kanada och paddla med några kompisar. Eftersom vi var medvetna om att vi, på grund av björnar, skulle bli tvungna att laga mat och äta på ett separat ställe en bit från tälten, så tog jag med en stor tarp, gjord i Kerlon väv. Den satte vi upp varje kväll och över elden, som placerades framför tarpen, lagade vi all mat. Under tarpen satt vi och åt och umgicks. Började det regna så var vi och utrustningen väl skyddade. Det fungerade ypperligt och då började jag fundera på om vi inte skulle börja sälja dem. Jämfört med de tarpar som fanns på marknaden var de mycket starkare och betydligt lättare. På den vägen är det och tarparna har blivit mycket populära och försäljningen stiger för varje år.

Personligen tycker jag att tarpen, med sin låga vikt, är ett utmärkt komplement till tälten och på vissa turer, framförallt i skogen, så ersätter den ett tält. I första hand använder jag den som ett skydd mot regn och snö, framförallt på skogsturer. Är vi en större grupp så använder jag den även ovanför trädgränsen som skydd vid samling, gemensam matlagning mm. Om man ställer ett av våra meshinnertält under en tarp så kan man ligga och se ut på naturen runt omkring tältet även under den tid på sommaren då man har mygg eller knott som annars gör att man måste använda tält.

En tarp är mycket bra om jag vill “förstora” absiden på tältet och genom att spänna upp en tarp mellan två tält kan man få till ett gemensamt “umgängesrum”. Tarpen har sin största begränsning om det blåser hårt. Det är skälet till att jag inte rekommenderar den för övernattning ovanför trädgränsen eller andra exponerade platser. Man skall åtminstone vara klar på att det inte blir så mycket skydd. Men, det är bättre än ingenting.

En sommar i min ungdom var jag med samerna i Tåssåsens sameby här i Jämtlandsfjällen. En av deras äldre män och jag vandrade upp till en fjällsjö där vi skulle fiska. Ale, som han hette, tyckte inte vi behövde något tält utan det fanns skydd vid sjön. Skydden visade sig vara två plaststycken, cirka 2 x 3 meter och Ale visade mej hur jag skulle göra. Man lade sig i ena änden på plasten, tog tag i den och rullade sedan in sig i den. Det blev vattentätt och förhållandevis varmt men man kunde dock ha synpunkter på kondensen. I en mycket kritisk situation är det dock fullt möjligt att göra på samma sätt med en tarp, även om det inte är det främsta användningsområdet.

På vintern är det ingen stor skillnad på hur man använder tarpen men däremot vill jag gärna komplettera med en bivacksäck som rymmer både liggunderlag och mig inkrupen i sovsäcken. Ligger man utan bivacksäck är risken stor att man får snö mellan liggunderlag och sovsäck vilket innebär att det efter ett tag kan bli ganska blött. Bivanoraken rymmer detta så den använder jag ofta i kombination med tarp. Att jag sedan kan använda Bivanoraken även som regn- och värmeplagg är naturligtvis en stor fördel. Jag tycker dock att det är väsentligt bättre med tält på vintern. Enda undantaget är om jag har en nying, det vill säga en eld som brinner hela natten framför den snedställda tarpen och på så sätt ger värme. Men även då vill jag ha en bivanorak över sovsäck och liggunderlag för att undvika att bli blöt.

Om man vill övernatta i en snögrop eller snöka som skall täckas eller stängas med snöblock kan tarpen användas som förstärkning eftersom det kan vara svårt att få tätt mellan blocken.

Ja, detta vara litet funderingar omkring tarpen. Den ingår i min filosofi om att komplettera de ”stora turerna”, med enkla turer. För mej är det viktigaste att få komma ut i naturen, och upplevelsen kan bli lika stark i hemmaterrängen som på en avlägsen spektakulär bergstopp.